8 MARS.
För ett par år sedan gjorde jag ett projekt i Moskva. Tillsammans med en kollega, Nina Eidem besökte jag universitet och gymnasiestuderande, för att informera, belysa och skapa ett samtal kring genus, jämställdhet och feminism utifrån ett svenskt perspektiv och historia. Föräldraförsäkring, arbetsfördelning och begränsande könsstereotyper stod i fokus. Med målet att lyfta ett ämne - som för många av de vi mötte var osynligt, och i vissa fall, direkt obehagligt. Men motståndet byttes ofta mot nyfikenhet och begreppsförvirring. Var det detta som var feminism?
Att jag, i vad som allmänt brukar benämnas som världens mest jämställda land (något som dock tål att diskuteras och dissikeras), regelbundet möter samma reaktion - ter sig för mig förvånande. Hur många tydliga ordboksdefinitiner av feminism som en " rörelse och åskådning bestående av flera olika inriktningar med den gemensamma målsättningen att förändra maktstrukturer knutna till kön." (ne.se) vi än känner till, så tycks föreställningen om feminismen som en konspiration av manshatande lesbianer för att ta över samhället i syftet att skapa ett matriarkat, på något outgrundligt vis ändå leva kvar. Eller som en bekant sa häromveckan "Jämställdhet är inte sexigt längre". Och nog har hen rätt, jämställdhet är inte på tapeten - vi har tragglat med ämnet i hundra år och ändå, ändå, fortsätter sådana som jag att tjata. Och varför?
I Moskva, i föreläsningarnas efterföljande samtal återkom ständigt ett tema - problematiken i att vara kvinna och samtidigt kräva sin rätt. Eller rättare sagt - att vara en viss sorts kvinna och samtidigt kräva sin rätt. Jämställdhet i all ära - men jag tänker inte stå på barrikaderna för det. Rädslan att utpekas som just en "manshatande lesbian" stod som ett isblock för viljan att förändra.
Eller som en av tjejerna uttryckte det: It is hard to fight and be a flower.
Kanske kan den tendensen till viss del förklara varför den 8 mars som vi mötte i Moskva handlade om rosor och choklad. Att fira kvinnan - som just, kvinna. Att hylla modern, hustrun, jungfrun. Ett avpolitiserande av en politikens kampdag.
De bakomliggande förklaringarna till den ryska förståelsen av feminism är många. och jag säger inte att vi i Sverige är fantastiskt mycket bättre. Men firandet av 8 mars i Moskva väckte reflektioner kring hur firandet ser ut hos oss idag.
För i den molande känsla av - "är det här 8 mars? Choklad och rosor?" finns det kanske en parallell till de tveksamheter som jag kan känna inför 8 mars, här och nu, i världens mest jämställda land.
När jag öppnar DN i morse finner jag en värld så som jag vill ha den. Inte i den mening att vi plötsligt nått målet och arbetat oss förbi all sneställdhet - men i den mening att maktanalysen är närvarande - att representation, våld, strukturer, stereotyper, karriärstendenser, lönsättning, styrelsesammansättning, betygssystem och hälsa plötsligt förstås genom en strukturanalys.
En dag under året är den påstådda neutraliteten bortblåst och samhälleliga fenomen och problem analyseras genom ett välputsat genusglasöga.
Men 8 mars räcker inte. Det är en dag på ett år då politiker och media plötsligt inte värjer för frågan. Då normen byts ut och rubrikerna skanderar - det finns fortfarande häpnadsväckande stora ojämlikheter i maktens alla korridorer - och det i världens mest jämställda land. Men det räcker inte med 8 mars, det räcker inte med politiskt korrekta sidoverksamheter, det räcker inte med att tro att jämställdhet är en "kvinnofråga", det räcker inte att låta 8 mars och jämställdheten stå vid sidan av. Vi behöver vara där varje dag, i alla sammanhang.
För mig är 8 mars en dag som alla andra. En dag då förändringen ligger i vardagen. Med den skillnaden att 8 mars bjuder på en rad tillfällen att möta andra som brinner för samma fråga. En dag att inspireras, engageras, känna kampglöden brinna.
Därför tar jag tillfället i akt att använda 8 mars till att fira. Till att elda mitt engagemang och påminnas om hur många vi ändå är som driver detta arbete framåt. En dag då misströstan är bortblåst och hoppet står i fokus. Men 8 mars är inte en dag som ersätter årets övriga dagar.
Så med Röda Bönor som dagens soundtrack tar jag mig an 8 mars som en vardag i den verklighet jag önskar alltid fanns. Och med minnet av att 8 mars aldrig får bli samma typ av "add on" - som jämställdhet blir när det förringas till en "kvinnofråga" - ger jag mig i kast med dagen.
Ikväll firar jag in 8 mars på södermalmstorg i Stockholm. F! firar på Orionteatern i Stockholm, Bang på Södra teatern. Vi ses på barrikaderna.
Sandra Dahlén och Carin Göransson invigningstalade.
För ett par år sedan gjorde jag ett projekt i Moskva. Tillsammans med en kollega, Nina Eidem besökte jag universitet och gymnasiestuderande, för att informera, belysa och skapa ett samtal kring genus, jämställdhet och feminism utifrån ett svenskt perspektiv och historia. Föräldraförsäkring, arbetsfördelning och begränsande könsstereotyper stod i fokus. Med målet att lyfta ett ämne - som för många av de vi mötte var osynligt, och i vissa fall, direkt obehagligt. Men motståndet byttes ofta mot nyfikenhet och begreppsförvirring. Var det detta som var feminism?
Att jag, i vad som allmänt brukar benämnas som världens mest jämställda land (något som dock tål att diskuteras och dissikeras), regelbundet möter samma reaktion - ter sig för mig förvånande. Hur många tydliga ordboksdefinitiner av feminism som en " rörelse och åskådning bestående av flera olika inriktningar med den gemensamma målsättningen att förändra maktstrukturer knutna till kön." (ne.se) vi än känner till, så tycks föreställningen om feminismen som en konspiration av manshatande lesbianer för att ta över samhället i syftet att skapa ett matriarkat, på något outgrundligt vis ändå leva kvar. Eller som en bekant sa häromveckan "Jämställdhet är inte sexigt längre". Och nog har hen rätt, jämställdhet är inte på tapeten - vi har tragglat med ämnet i hundra år och ändå, ändå, fortsätter sådana som jag att tjata. Och varför?
I Moskva, i föreläsningarnas efterföljande samtal återkom ständigt ett tema - problematiken i att vara kvinna och samtidigt kräva sin rätt. Eller rättare sagt - att vara en viss sorts kvinna och samtidigt kräva sin rätt. Jämställdhet i all ära - men jag tänker inte stå på barrikaderna för det. Rädslan att utpekas som just en "manshatande lesbian" stod som ett isblock för viljan att förändra.
Eller som en av tjejerna uttryckte det: It is hard to fight and be a flower.
Kanske kan den tendensen till viss del förklara varför den 8 mars som vi mötte i Moskva handlade om rosor och choklad. Att fira kvinnan - som just, kvinna. Att hylla modern, hustrun, jungfrun. Ett avpolitiserande av en politikens kampdag.
De bakomliggande förklaringarna till den ryska förståelsen av feminism är många. och jag säger inte att vi i Sverige är fantastiskt mycket bättre. Men firandet av 8 mars i Moskva väckte reflektioner kring hur firandet ser ut hos oss idag.
För i den molande känsla av - "är det här 8 mars? Choklad och rosor?" finns det kanske en parallell till de tveksamheter som jag kan känna inför 8 mars, här och nu, i världens mest jämställda land.
När jag öppnar DN i morse finner jag en värld så som jag vill ha den. Inte i den mening att vi plötsligt nått målet och arbetat oss förbi all sneställdhet - men i den mening att maktanalysen är närvarande - att representation, våld, strukturer, stereotyper, karriärstendenser, lönsättning, styrelsesammansättning, betygssystem och hälsa plötsligt förstås genom en strukturanalys.
En dag under året är den påstådda neutraliteten bortblåst och samhälleliga fenomen och problem analyseras genom ett välputsat genusglasöga.
Men 8 mars räcker inte. Det är en dag på ett år då politiker och media plötsligt inte värjer för frågan. Då normen byts ut och rubrikerna skanderar - det finns fortfarande häpnadsväckande stora ojämlikheter i maktens alla korridorer - och det i världens mest jämställda land. Men det räcker inte med 8 mars, det räcker inte med politiskt korrekta sidoverksamheter, det räcker inte med att tro att jämställdhet är en "kvinnofråga", det räcker inte att låta 8 mars och jämställdheten stå vid sidan av. Vi behöver vara där varje dag, i alla sammanhang.
För mig är 8 mars en dag som alla andra. En dag då förändringen ligger i vardagen. Med den skillnaden att 8 mars bjuder på en rad tillfällen att möta andra som brinner för samma fråga. En dag att inspireras, engageras, känna kampglöden brinna.
Därför tar jag tillfället i akt att använda 8 mars till att fira. Till att elda mitt engagemang och påminnas om hur många vi ändå är som driver detta arbete framåt. En dag då misströstan är bortblåst och hoppet står i fokus. Men 8 mars är inte en dag som ersätter årets övriga dagar.
Så med Röda Bönor som dagens soundtrack tar jag mig an 8 mars som en vardag i den verklighet jag önskar alltid fanns. Och med minnet av att 8 mars aldrig får bli samma typ av "add on" - som jämställdhet blir när det förringas till en "kvinnofråga" - ger jag mig i kast med dagen.
Ikväll firar jag in 8 mars på södermalmstorg i Stockholm. F! firar på Orionteatern i Stockholm, Bang på Södra teatern. Vi ses på barrikaderna.
____________________________________________________________
Hurra! Trots kyla, marsväder och mörker så var uppslutningen stor på Södermalmstorg. Tåget kändes längre än vanligt, folk var peppade, glada och kampvilliga.
Sandra Dahlén och Carin Göransson invigningstalade.
Nystartade Tjejjouren.se hade finaste plakaten i form av siffror: 530 742 skäl att bry sig. Så många tonårstjejer finns det i Sverige. Och lika många anledningar att bry sig. www.tjejjouren.se
